I en situation kom frågan "Var kan man egentligen vara sig själv?"
Jag tror det som tangerades var i vilka sociala situationer kan vi vara oss själva, för i vårt eget sällskap, förhoppningsvis, kan vi vara det.
Svaret på frågan kräver kanske att man bestämmer vem av ens många roller är mest lik en själv. För jag upplever i alla fall att vi inte kan vara i social växelverkan utan att välja en roll; om än den är som vän, nära vän, klasskompis etc. Situationen styr vem vi är. O på så sätt är frågan relevant med tanke på var.
Om man innefattar alla de roller som en själv, så är man ju sig själv alltid. Ändå blir det svårt att svara på frågan, i vilken roll är du mest dig själv? De flesta skulle kanske säga som vän, partner, syskon eller barn. Men om kravet för att vara en själv är att man uttrycker sig rakt utan att justera det man har lust att säga, utan att försköna hur man har det eller hur man upplever denna stund, så undrar jag om det finns någon social situation helst som är sådan, att vi skulle totalt, utan att tänka på omgivningens reaktioner, kunna vara oss själva.
Vi är människor som bygger vårt sätt att vara utifrån förstärkning och straff. Vi uppträder för att maximera omgivningens förstärkning i form av beröm, uppmärksamhet, trygghet... Så inte konstigt att vi är rädda för att vara fullständigt oss själva. Och om vi inte var, så kanske vi inte vore riktigt friska människor.
I vissa sällskap upplever jag dock att jag kan vara mig själv. Det är sällskap där jag kan säga hur jag har det och där jag vet att sällskapet bryr sig om det också. En omgivning som vill förstå mig och mina konstiga sätt att vara jag. Jag justerar det jag säger med tanke på omgivningen, men kanske mer för att maximera förståelsen och minimera missförstånd än för att hindra dem från att se mig.
Bakom denna fråga finns kanske frågan: I vilka miljöer kan vi visa oss själva, utan att vara rädda hur omgivningen reagerar. Och plötsligt är vi tillbaks i ruta ett.
Hej! Vad bra att jag ramlade in hit! Du tänker till ordentligt verkar det som och det gillar jag.
SvaraRaderaVisst ter sig vardagen ibland (ofta?) som en räcka rollspel. För mig personligen finns det väldigt få miljöer (om ens någon?) där jag lyckas helt och hållet visa mig själv. Utan filter.
Personligen ser jag det inte som något odelat positivt att vi väljer vårt sätt att vara utifrån förstärkning och straff. Tror att det i många fall leder till att man prioriterar egna antaganden om sina medmänniskors reaktioner på det sätt man beter sig.
Att kunna vara öppen och visa vem man är, oberoende av vad hur man tror att andra kommer att reagera, är i mina ögon det ärligaste och därmed det mest omtänksamma förhållningssättet man kan ha.
Därmed inte sagt att jag själv lyckas med detta. Långt ifrån. De roller jag hat tagit på mig genom åren sitter ofta rätt hårt fast, men med medveten och konsekvent avvänjning kan jag bli bättre.
Hur som helst. Bra skrivet! Hit återkommer jag.
Hej, kul att du hittade hit!
SvaraRaderaDu verkar kämpa med samma saker som jag..och antagligen de flesta andra. Men det är kanske inte för ofta man stannar till och frågar varför man egentligen beter sig som man gör i vissa situationer. Medveten och konsekvent avvänjning låter idealiskt, något som man helt klart får träna sig i.
Samtidigt tycker jag det är svårt att skilja på när jag är ärlig och när jag inte är det. Min rädsla för att bli straffad är ju på sätt och vis ärlig liksom de "oärliga", sociala rollspelsresponser de leder till. Det jag vill säga är kanske att det nog krävs mod också för att vara ärligt sig själv, inte bara träning.
Välkommen åter!