forever young

Jag är för tillfället sängliggande med 39 graders feber och alla typiska febertecken. Tacksam ändå för att jag inte har spysjuka. Den 15 km länken jag planerade göra igår blev inte av och jag vet inte heller när nästa blir av. Sjukdomar har inget säkert slutdatum. Träningsstopp kan jag hantera, så länge jag blir frisk och kry, tänker jag.

Vi tar det så förgivet. Friskheten, ungdomen, hälsan. Att vi ska ha det bra ännu imorron. Att våra närmaste ska gå bredvid oss. Att vi alltid hinner säga "jag älskar dig" en sista gång. De senaste veckorna har jag fått flera exempel på att det inte är så självklart. Det är bara del av en illusion om vår "odödlighet". Kanske speciellt när vi är unga, förrän vi mött eller gått hand i hand med döden eller svåra sjukdomar.
Jag har hört om vänners kära som trots sin ringa ålder insjuknat i cancer. Jag hör om bekantas föräldrar som dör, mer eller mindre plötsligt. En vän for till studenthälsan och fann att en prick på armen visade sig vara svårartad hudcancer.

Odödlighetsillusionen håller oss lagom vaksamma, vi oroar inte oss hela tid. Framförallt vore vårt liv mycket tyngre om vi hela tiden såg hoten kring oss. Det vore deprimerande och ångestfyllt att se världen som hotfull, vi skulle låsa in oss och undvika livet. Studier visar att icke-depressivas världssyn är egentligen överdrivet positiv, sanningen är mörkare än vi ser den för att vi ska orka.

Men hur ska man göra då? Kan man acceptera dödligheten och ändå vara lycklig? Kan jag, som vet att jag ska dö någon dag och att mina kära också gör det, ändå tro på ett fulländat liv före döden?  Eller vore det lättare att bara tro på Påskens budskap om ett liv efter döden?

Det jag finner väldigt upplyftande i mörka stunder är att höra om personer som plötsligt insjuknat och varit nära döden säga, att deras sjukdom fått dem att leva ett bättre liv. Att njuta av och vara tacksam för varje stund med sina nära, varje stund med en själv, varje andetag, varje tugga mat, av att få röra på sig, av att bli berörd. Det är något jag önskar jag skulle känna utan att jag behöver bli sjuk för att göra, men mina kortvariga förkylningar påminner mig om det.