resultat.

Jag hade gjort en plan över min dag. Skrivit ner varje minut. Trott att en lista över borden skulle göra dagen lättare att komma genom, göra det lättare att få ogjorda saker gjorda. Kan borden i livet göra livet mer värdefullt? Mer givande? Gör det mig till en bättre människa att jag gör dessa borden? Jag tror inte det.

Istället skriver jag om borde-listan till en vill-lista. Jag frågar mig vad jag vill göra idag utifrån vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill bli en bra psykolog, alltså behöver jag arbeta med delmålet att läsa något till referatet som ska vara klar. Men jag gör det inte som jag så ofta brukar: stressande, sökande efter vad de som bedömmer mina resultat ser som gott eller det som verkar smart. Istället gör jag det reflekterande, sökande efter de svar som jag saknar. Sökande efter meningar som gör mig till en bättre psykolog om jag håller dem i minnet. Saker som jag kan bära med mig i ryggväskan och förmedla till mina framtida klienter.

Samma gäller det här med hälsa. Hälsa ska inte bli ett måste. Visst, vi kanske blir motiverade av resultat, men om inte vägen till resultaten är givande, varför är då resultaten så värdefulla? Jag bestämmer mig för att jag ger mig friheten att lyssna till min kropp ännu mer. Jag ger den möjligheten till utveckling, men jag kräver inte mer av mig själv än jag önskar mina  nära. Jag önskar mina närmaste en sund inställning till hälsa och träning. Jag önskar att de unnar sig saker som gör dem glada. Jag önskar att de vilar så de har ork att möta livets utmaningar, men också ork till att njuta. Jag försöker se på mig själv med de ögon jag ser på mina nära. Att försöka räcker. Att resultatet inte är målet, utan vägen.

Jag frågar mig själv vilka signaler jag ger min omgivning om jag inte ens kan ge mig själv tillåtelsen eller friheten att släppa taget och låta livet bära, istället för att hålla mig låst av kontrollen, kraven och prestationen. Om jag inte kan förändra mig själv, hur kan jag då få andra att tro på förändring och förbättring?