Hur jag ser ut, ännu en version

Flera av de bloggar jag läser har idag skrivit inlägg om "hur ser jag ut". Nu pratar de inte förstås om hur jag, som i Heidi-jag ser ut, hur härligt det än vore om folk diskuterade om hur just jag ser ut. Utan om hur de bloggande ser på sitt eget utseende. Så i bristen på bloggar som skriver om hur just jag ser ut, så bör jag väl själv skriva om hur jag ser ut. Blev det råddigt nu? Bra. 

Min bild av hur jag ser ut skapar jag som de flesta mänskor; genom att jämföra mig med andra o genom att se det unika i mig. Lyckligtvis vet jag att de flesta är mer fokuserade på sitt eget yttre än på andras, å tur är väl det: hur jag ser ut är ingen annans problem än mitt. Så jag behöver inte därför bry mig desto mer i det än vad som känns bra för mig. 

För det andra så behöver inte mitt utseende bli ett problem om jag inte gör det till det. Under mina "fet å ful"-dagar brukar jag fundera på hur lite egentligen mitt utseende är ett hinder för de saker som egentligen är viktiga för att jag ska få leva det liv jag vill leva. För TROTS mitt utseende, så är jag älskad, lever i ett lyckligt parförhållande, har goda vänskapsrelationer, kan träna å röra på mig fritt, får plugga det jag helst vill plugga, får bekräftelse,  kan njuta av livets små njutningar osv. Dvs, mitt utseende har inte definierat mitt liv eller åtminstone inte begränsat mitt liv, så varför göra det till ett så stort problem. Kanske kan mitt alldagliga eller konstiga utseende t.o.m. hjälpa mig nå dessa saker, jag vet inte. Mitt utseende är del av mig o jag låter det inte bli mer än så. Inte hela mig, men del av mig. 

En sak som jag lärt mig med åldern är att jag har friheten att välja hur jag ser på mig själv. Väljer jag att i utseendet fokusera på det som glädjer mitt öga eller det som är fult? Genom bl.a. fototerapi har jag lärt mig att för min självbild kan det vara bra att såväl ha den ibland osmickrande sanningen framför sig, som den förskönade bilden. Den oskönade "sanna" bilden behövs för att lära mig acceptera alla mina sidor(tyvärr tenderar vi tro lite väl mycket på våra negativa tankar om oss själva, dvs. att se det fula som den "objektiva sanningen"). Som motvikt behöver vi därför inte vara rädda för att skapa inre bilder av oss själva såsom vi är när varit som vackrast. Att lite beundra skönheten i våra bästa sidor, istället för att sucka över det fula skadar oss inte. Så, enligt mig är det ok med bilder där vi poserar i våra favoritvinklar, när bilderna kan hjälpa oss att bygga upp vår självbild. Men lik narsissus ska vi inte drunkna i idealiserande av vårt självporträtt, för då blir det svårt att inte fastna där o att fokusera utåt. 

Som en sista kommentar i förhållande till utseendet så gäller nog det att fundera hur du vill se tillbaka på dig själv som åldring; som den som byggde livet kring att bygga upp ditt yttre eller att bygga upp ditt inre. Jag föredrar det senare. 

PS. Så här såg jag ut, idag.