Det märkliga som händer när man slutar hoppas

Fick idag tillåtelse av handledarn att skicka in min gradu. Den som jag började tänka på för två år sedan. Ska nu bli något som jag aldrig behöver tänka på igen. Om två dagar eller så. 

Så ni kanske kan förstå att jag är både upprymd och faktist lite rädd också. Jag vill mer än nåt bli klar och få höra att allt är ok. Samtidigt är jag rädd för att något ännu skiter sig. Kanske för att jag missade redan den första deadlinen. Trots allt. 

I helg ska jag skriva skriva skriva. Rätta och läsa den på nytt och på nytt. Å sen säger jag hej, nu skickar jag den vidare. Å aldrig tänker på den mer. Å börjar det där riktiga livet, som vi alla väntat på.