En tanke

Vad skulle hända, 

om jag för en gångs skull,

släppte taget och bara följde med, 

vad som händer med allt omkring mig, 

när handen ligger löst vid sidan, 

utan att jag tar i med den andra,

utan att kontrollera med orden, 

utan att be om ursäkt,

utan att ångra mina steg, 

bara släppte och följde med?

Kanske jag skulle finna,

att den hand jag trodde höll mig vid liv,

den som kramade och höll ett hårt grepp,

var hindret från att känna livet närmre,

var hindret från att släppa riktigt nära.

Kanske jag skulle finna,

att jag inte måste hålla fast för att överleva,

att jag inte måste försöka kontrollera,

att jag inte går förlorad

även om jag ger över,

även om jag ger upp,

å ger livet en chans.

Det är skrämmande,

att ge livet kontrollen,

att forma mig

å mitt liv

å tro

att livet bär,

utan att jag ber om ursäkt,

för att den vill mycket mer,

än jag tror jag klarar av,

bara jag ger den möjlighet,

att låta bitarna falla på sin plats,

att låta dem hitta dit de var tänkta,

utan att jag blandar mig i,

utan att jag säger var, 

hur och varför,

å bara är.

Jag släpper taget och följer med.