Ett steg för långt

 i akrylmålningskursen jag går målar en kvinna helt otroliga tavlor. Hon lyckas på nåt vis ta det alltid till den där nivån så man tänker "nämen, vaför gjord int jag så där", förrän man inser att det krävs sann skicklighet att komma en halvvägs var hon är. 

Men ibland så kommer hon till ett steg när hennes penseldrag inte längre tjänar tavlan. Varje drag blir bara än nödräddning av den tidigare. Men att gå tillbaka är en omöjlighet, det ända man kan göra är att acceptera att man gått för långt å lära sig till nästa gång.

Det är så jag känner för min gradu å. Att jag borde ha slutat för ett tag sen. Nu är jag alltmer osäker över vad jag egentligen tyckt, å den där korta euforiska känslan jag hade igår har blivit något mer "vilket skämt till gradu jag skrivit". Samtidigt vet jag ju hur otroligt hård jag är mot mig själv beträffande saker som andra ska bedöma. Jag är rädd att minsta lilla svaghet ska avslöja att jag ju egentligen är värdelös å få folk att undra hur hon egentligen kom in å igenom universitetet.

(Påminner mig faktist om när jag började gymnasiet å trodde alla andra var genier så jag pluggade som en tok. Eller i uni när jag trodde att det krävdes att jag skulle lära utantill hur å var neuropsykiatriska sjukdomar uppkommer .. )

Jag har en god nyhet till alla som känner att de inte klarar något pga de inte är tillräckligt begåvade: du behöver int. Det räcker med att du försöker å gör allt å lite till å du kan komma hur långt som helst. Eller åtm mycket längre än du trodde. Trots allt är det ju just det som tagit mig hit. Inte nån begåvning, inte nån superhjärna, utan en vilja att testa hur långt jag kan nå, även om jag ibland tar ett steg för mycket.