Det är bara på lek

De senaste veckorna har mobbning i skolan varit ett hett tema i den lokala tidningens debattsidor. När familjer måste flytta för att barnet ska få gå i en skola där den inte mobbas kan vi inte längre prata om att "det hör till att barn busar med varandra". Man diskuterar barnens rätt till en trygg skolmiljö och lärarnas eventuella oförmåga att försäkra den. 

Lärarna behöver vara aktiva och våga ifrågasätta elevers ord om att "det är bara på lek". Om parterna säger att det bara är på lek antas situationen inte sällan uppgjord. Att den som mobbar säger att det bara är på lek är en effektiv strategi för att undvika straff. Det som ofta glöms bort är att detta ordval även kan vara en kortsiktigt effektiv lösning för den mobbade, även om det är långt ifrån lek  om man utgår ifrån vad personen känner. Att förminska en kränkande handling eller ord är sätt för att upprätthålla ens stolthet å undvika känslor av skam, och ett sätt att försöka undvika att mobbningen förvärras. Tyvärr är detta undvikandebeteende, från allas håll, ofta det skadligaste. 

Man vill tro att vi kommit långt med Kiva-projekt, att det att projektet implementerats i flera skolor löser alla problem. Projektet är lovande, ingen fråga om den saken. Problemet är att efter nyhetens fascination blir det inte sällan halvhjärtade försök att upprätthålla projektet. Lärarna får inte samma stöd från andra längre i projektet, å nyare projekt äter av tiden. Fokus ändrar till något helt annat, något nyare, som just då anses mer relevant.

Att många som har kontakt med psykiatrin har blivit mobbade som barn /unga är något som får mig att inse mobbningens kraft. Den som börjar identifiera sig som mobbad bär ofta denna upplevelse med sig länge, om de inte får hjälp. Inte ofta börjar barnet se på sig själv med "mobbarens ögon": man är ful, fel och värdelös. Dessa finns ofta kvar ännu i vuxen ålder, å förstärks naturligtvis, om liknande erfarenheter uppstår inom familjen.

En erfarenhet av hur långt mobbning kan gå ifall ingen blandar sig i presenteras i den nyaste "psykologi"-tidningen. Här berättas om en 15-åring som tog livet av sig för att hämnas sina mobbare. Handlingen kan kanske tolkas som att försöka återta sin värdighet i den maktlösa och fruktansvärt ensamma situation denna person försatts från skolåldern till sin död. Dessa beskrivningar torde förtydliga att mobbning aldrig är "på lek".