Slow life

Ett gott liv handlar om att hitta balans. Lagom är ett ledord i det mesta. När den ena sidan tar över börjar vi i sakta mak röra oss mot den andra sidan. Efter ganska många år (vågar nästan säga alltid?) där vi testat hur mycket vi kan effektivera vårt samhälle (och våra liv) så kommer slow rörelsen. 

Vi ser det i maten som får vara välgjort framom snabbmat. I att odla eget. I mindfulness och fokus på att uppleva mer. I kvalitet framom kvantitet. 

För mig finns det något så vackert i att göra saker långsamt. Att bara vara i stunden. Att göra själv. Att stanna kvar. Att inte välja den snabbaste vägen hem, utan den vackraste. 

Men samtidigt är det så svårt med långsamhet! Inte bara känns det som att vi förlorar tid, men också handlar det om svårigheten att leva i det obekväma och halvklara. Ta det här med maten t.ex., s.k. Slow food. Försök nu där göra mat långsamt medan barnen (eller i mitt fall jag själv eller V) skriker att de är hungriga. 

Inom vården är kvantiteten av hjälpsökande ofta ett hinder för att implementera slow tänkande. Ofta önskar man att ett quick-fix sku hjälpa, antingen pga resursbrist eller på otålighet. Ge en tablett hellre än en livstidsförändring. Ge en kur antidepressiva (som kanske är livslång) framom terapi. 

Jag är inte bättre själv. Jag märker att mitt undermedvetna ofta är inställt på att fråga "vad kan göras för att snabbast få denna person att må bättre", framom "vad behöver denna person på långsikt?". För det är så mycket svårare att välja långsiktigt framom kortsiktigt.

De kortsiktiga valen kan ofta bli problemet för de långsiktiga. Om du aldrig lär dig hantera osäkerhet å svårigheter så blir det svårt att få tillstånd verklig förändring. Ofta sker ju nämligen en försämring före förbättringen, terapi är t.ex. sällan smärtfri. 

Ett ledord för mig själv för att leva mer slow är planering och förebyggande. Gör saker när det inte krisar. Fixa maten för veckan på en söndag då du inget annat har. Rensa bort allt onödigt, fokusera på färre saker, en sak i taget.