När jag började studera psykologi trodde jag att när jag blir klar psykolog kommer jag att veta allt vad man behöver veta som psykolog. Därmed relativt färdigutvecklad, därmed bra så. Men ser vi oss som färdigutvecklade, vare sig det gäller relationer, intressen eller yrkesprofession, så vad händer då ifall vi misslyckas? Innebär det då att vi är otillräckliga? Att våra färdigutvecklade kunskaper och kompetenser inte räckte till och vi därmed är misslyckade mänskor, eller åtm kan ge upp drömmen om att lyckas inom detta?
Jag inser nu att jag har så mycket mycket mycket att lära mig. Jag inser att jag kommer göra misstag, även såna som troligen kommer ha (negativa) konsekvenser för andras liv. Det är skrämmande. Å det gör ibland nästan fysiskt ont att inse att jag gjort fel, å än mer om någon annan påpekar det. Å jag hamnar där var jag kan känna skammen och skulden växa inom mig.
Men jag inser alltmer att jag kommer vidare genom att erkänna att jag är långt ifrån färdig. Å jag vill inte skämmas för att jag utvecklas. För när jag lär mig vad jag inte kan, vet jag vad jag kan utveckla. Å genom att kasta mig in, be om hjälp, göra misstag, känna efter mina gränser, ta ödmjukt emot kritik och feedback, låta mig handledas av de mer erfarna och utbilda mig vidare så kommer jag dag för dag bli en bättre psykolog, person, vän och vad det än är som krävs av mig.
Jag är inte där än, men jag är betydligt längre än jag var för ett år sedan eller fem år sedan. Å jag rör mig framåt, steg för steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar