Men det jag känner igen mig mest i är osäkerheten och upplevelsen, "Jo, jag har studerat psykologi men vad vet jag egentligen och vem är jag att bedöma det ena å det andra". Jag vågar helt enkelt inte alltid lita på det jag ser, känner, tänker och tycker. Nu handlar i å för sig min uppgift främst om att lyssna å summera personers upplevelser objektivt, men det kräver likväl att välja ord och våga sätta namn på det man ser å upplever, å ändå ständigt fråga om det är något jag missat.
Jag känner att jag alltför lätt rubbas av andra mer erfarnas bedömningar å åsikter även om en dels uppgifter ibland verkar basera sig på förutfattade meningar. Man ska definitivt beakta andra kompetenta och erfarnas åsikter, men jag måste samtidigt lita på att min tolkning ibland säger mer, kanske främst eftersom jag haft möjligheten att lära känna personen bättre. Att kunna gå emot det som först yttrar sig är en kritisk punkt och kräver kompetens, som jag helt enkelt måste börja tro att jag har.
Vad min osäkerhet grundar sig i kunde man kanske kunna kalla dålig självkänsla. Jag tror ändå att det i nuläget främst är en normal fas som de flesta nyutexaminerade går igenom pga brist på erfarenhet å att jag inte kunnat följa med hur problemen artat sig i framtiden å på de sättet fått feedback på om bedömningen var korrekt.
Fråga mig därför om jag känner likadant om ett år, å jag är rätt säker att det är annorlunda. Om vi jämför för ett år sedan var jag så osäker att jag nästan planerade repliker för varje klientträff (detta var ännu under studierna), så det har ju skett stora framsteg. Fick även lite coaching igår av en annan psykolog i saken å hennes uppmuntran fick mig faktist att förstå att jag har det som krävs, bara jag utvecklar min egen tilltro till det! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar