Får jag må bra när folk omkring mig mår dåligt?

Får jag må bra när någon nära mår dåligt? Det här är en fråga som jag tror alla som har erfarenhet av psykisk eller fysisk illamående i ens närhet har fått ta ställning till. Vi är trots allt sociala varelser. Vi smittas av våra närståendes känsloläge, vi är oroliga, vi känner empati. Men när den akuta sorgen är över för de närstående, hur länge ska de stanna kvar i den lidandes känsloläge?

Det finns något poetiskt vackert i att lida med sin älskade. Att äkta kärlek är att känna det den nära känner, att sympatisera. Många bär därför medvetna eller omedvetna skuldkänslor för att de mår bra när deras närstående mår dåligt. Det kan då bli "lättare" att dras in i depression eller nedstämdhet för att slippa känna den olustiga känslan av skuld. Det finns även fall där det finns en outtalad önskan hos den sjuke att dra med andra i sitt illamående. Trots allt är det väldigt ensamt på båda ändarna. 

Jag märker att jag tar ställning till denna fråga nästan varje dag, med varje människa jag möter. Jag kan inte låta bli att känna glädje vid deras glädje, sorg vid deras sorg, oro vid deras oro. Jag använder alla dessa känslor för att kanalisera dem till de rätta orden, den mest hjälpsamma behandlingen och tolkningarna. Men efter varje avslutad session måste jag ta av mig känslan och ställa mig i min egen kropp igen, mitt eget liv, i de känslor som kommer från mig. Jag måste tillåta mig att må bra, även när människor runt mig mår dåligt. Å jag måste tro att jag får och ska må bra för att kunna göra mitt jobb. Det är mitt ansvar. 

Får man alltså må bra när folk runt en mår dåligt? Ja, man får och man bör vara extra noggrann med att ta hand om sig själv när folk runt sig mår dåligt. Det är förstås ok att inte må bra heller, alla känslor är tillåtna, men det finns inget som säger att det är bättre för den lidande att du mår dåligt än att du mår bra.