En spricka i idyllen

Jag ville tro så gott. Å ändå. En vecka efter att vi flyttat hit är mina fördomar redan besannade. Cykeln är inte stulen, men hjulet är förstört. Liksom de övriga cyklarna intill. 

Jag blir arg, less och besviken. Å mitt vrede riktar sig, åtminstone på det känslomässiga planet till alla i närheten, även om gärningsmannen eller -kvinnan bara är en av många. Till hela området, rentav. 

Fick bekräftat av Helena att vi bor i ett ökänt område, å min känsla av säkerhet sprack redan. Just nu vill jag bara flytta härifrån och hitta ett ställe som är tryggare och där mina saker får vara i fred. För det är väl inte för mycket begärt ens i Stockholm?!