Mod att löpa

Idag vågade jag ut på min första löplänk i Sverige, trots att vi bott här i 2v redan. Jag skriver vågade, för jag har insett att det som ofta hindrar mig från att gå ut å springa oftare, är rädsla. Det låter kanske dumt, att vara rädd för att löpa. Men jag kan inte förklara det bättre.

Jag är rädd för att jag inte kommer att njuta av löpningen, å därför sluta mitt i. Jag är rädd för att jag inte kan springa så fort som jag vill, å därför känna mig dålig. Jag är rädd för att hamna fel, å att vägen tillbaka blir för lång å tröttsam. Jag är rädd för att inse att jag inte orkar springa mer, rädd att jag kommer allt längre från där jag en gång var. Jag är rädd för att jag gör mitt bästa och ändå inte är tillräckligt. Jag är rädd för att ställa mål jag inte kan uppnå, å rädd för att inte ställa några mål och därför aldrig utvecklas.  

Jag har haft bra löpdagar och dåliga dagar, dagar när mina rädslor till viss del besannas. Å jag tror att oavsett vilken form jag är i, så gör rädslorna sig påminda tidvis. Idag var ändå en bra löpdag. En dag då jag bara ville löpa, oavsett vad jag skulle lära mig av mig

själv. 

Jag lärde mig att jag kan njuta av löpningen, å vill springa länge och allt  längre. Jag kunde springa tidvis snabbt, men även när jag sprang långsammare kände jag mig inte dålig. Jag lärde att jag aldrig hamnar fel om jag inte heller bestämmer på förhand vart jag är på väg, å att ovissheten gör mig nyfiken och glädje att fortsätta. Jag bestämde att jag orkar så mycket jag orkar idag, å att det räcker. Jag tänkte inte ens på några mål, för att uppnå eller inte uppnå mål ska inte få definiera mig.