Flodhästen.

Det här inlägget är egentligen för svårt att skriva, det kommer egentligen för nära. Men så läste jag inlägget på HS och tänkte, att om inte vi börjar prata om den, så kommer den som Tommy Hellsten skriver alltid att vara flodhästen i vardagsrummet.

Alkoholismen. Ni vet den där. Som man inte skulle få prata om, utan bara acceptera. I vårt finländska samhälle, i våra hem, i våra liv. Den som suger ut all glädje där den sätter sin fot, som kväver alla känslor och som säger till alla berörda: känn inget. prata inte om det. lita inte på någon eller något. Den som rör om i familjer och lämnar enbart och endast skam efter sig. 

När jag jobbade med förebyggande missbruksarbete frågade folk mig varför jag har emot alkohol. Men jag har inget emot alkohol. Jag har emot hur vi använder alkohol, hur man i Finland berättigat överdriven alkoholkonsumtion som en del av vår kultur, även om det sätt vi använder alkohol skapar murar mellan och kväver alla känslor. Hur vuxna ännu blundar för att alkoholen fråntar barnen sin barndom och tvingar dom in i en falsk vuxenhet, en vuxenhet utan barndom. För det är alkoholism. När alkoholism blir del av vardagen blir den inte något vi hatar, det blir likgiltighet och ett normaliserat missbruk. Det blir en passiv hjälplöshet, som suger ur all livskraft. Som ständigt bär en skugga över allt det som borde vara bra. 

Vi måste börja prata om alkoholism för vad det är och sluta gömma eller försköna elefanten i vardagsrummet. För var fjärde barn i Finland som är berörd,  som lider av sin förälders alkoholkonsumtion. Å för dem som lider av sin egna konsumtion. För om vi inte pratar, innebär det att vi accepterat. Å om vi accepterar, vem ska då kämpa?