Ödets ironi

Igår kväll kom jag på att jag skulle kolla igenom de papper jag fortfarande har kvar från mina studier, dvs anteckningar å powerpoints från föreläsningar mm. Jag har slängt en stor del av materialet, å  bara behålligt det jag värdesatt mest. 

Det som var komiskt var att jag sparat materialet från den kurs jag fått det sämsta vitsordet i. Just den kursen handlade om barnneuropsykologi och utvecklingsstörning, men just den hösten var jag skoltrött och hade allt möjligt annat å tänka på i privatlivet så mitt intresse å engagemang för kursen var ytterst lågt. 

Två-tre år senare skulle jag ha vuxenneuropsykologi och eftersom jag fått så "dåligt" vitsord på den tidigare neurokursen gjorde jag antagandet att jag är urusel på neuropsykologi och själva tanken på en karriär i området är lika med noll. Rädslan för att bli underkänd och det allt växande intresset för ämnet när läraren å timingen också var den rätta gjorde till min stora förvåning ändå att jag fick högsta vitsord i tenten. 

Med det goda resultatet insåg jag att jag hade möjlighet att tillgodogöra mig en karriär i neuropsykologin och här är jag 5år efter den första kursen, jobbar inom neuropsykologi och läser gamla anteckningar och önskar att jag lyssnat lite noggrannare på den där kursen. 

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att vi inte ska lägga oss själva i en viss kategori (usel/jättebra) bara för att vi misslyckas/lyckas med något. Å att lyckas handlar mycket mer om vad vi vill kunna än om vad vi kan. Framförallt vill jag väl säga att säg aldrig aldrig och att vi aldrig vet vart livet för oss. Våra svagheter kanske visar sig vara våra styrkor.