Om skam och sårbarhet

Jag tycker att det är så viktigt att vi pratar om skam och att vi lär oss identifiera den i oss själva och andra. Varför? För att skam som vi försöker trycka åt sidan eller fly skapar barriärer både inom oss själva och mellan människor. Om det är något som jag ser folk må psykiskt dåligt av så är det sin relation till sin skam och sin sårbarhet. Ovanstående TED-talk förklarar det bättre än jag själv skulle kunna.

Det fanns en period i tonåren då jag inte heller kunnat acceptera min sårbarhet och var insnärjd i en kamp mot skammen som jag inte kunde vinna med egen kraft. Vad som sist och slutligen hjälpte mig vidare var kärleken. Att andra visade att jag dög som jag var och att jag slutligen också började tro det, jag valde att tro det.

Det är en lång resa och jag tror de flesta kämpar medvetet eller omedvetet i perioder med sin inneboende skam, Hur den tar sig uttryck varierar bara. Jag tror inte vi kan bli helt av med skammen, men vi kan bli bättre på att känna igen skammen när den kommer. Den har ofta ett visst sätt att signalera att den håller på att växa sig starkare, t.ex. när den försöker maskera sig i oskyldiga ord från vårt medvetande. Det kan vara i tankar om att "Du duger inte", "Du är ingenting" "Du är pinsam/ointressant/ful/fet" etc. 

Med tiden har jag börjat förstå allt mer att orden inte är sanningar utan meddelanden från skammen inuti. Å oftast räcker det med att den blir erkänd och att jag tar ännu bättre hand om mig själv. För skammen växer när vi skadar oss själv, när vi tror på lögnerna om att vi inte duger, när vi intalar oss att vi måste vara perfekta för att ha ett värde. Det skammen aldrig kommer att säga, å som var å en som vill lära sig att stå emot skammen måste säga till sig själv, är att "jag duger, jag är älskad och värdefull precis som jag är". Å ja, om du läser den föregående meningen med sarkastisk ton, är det antagligen skammen som talar.