För det är inte speciellt många löppass om man tänker att året har 52 veckor. Lite på en länk i veckan skulle resultera i samma antal. Statistiken talar om ett löparintresse som successivt växt mot julimånad, sedan dalat sakta med sjunkande grader.
Jag har fått konstatera att löptempo är inget som är konstant installerat utan någon som i mångt och mycket bygger på träning. Att jag en gång kunnat springa lätt och utan ansträngning i tempot 10km/h betyder inte att jag kan det 4-5år senare. Tragiskt nog.
Jag tränade mest löpning på sommarn å då jag följde ett 6v program via Röhnish. Det gjorde mig gott! Under en period höll jag mer på med simning, styrketräning å cykling i drömmar om triathlon. Men sen kom verkligheten emot, som man säger.
Just nu är jag i någon uppbyggnadsfas till något jag inte riktigt definerat, varför jag känner mig något identitetsförvirrad. Ska jag satsa på löpning eller styrka eller bara lalla på utan mål å mening som det senaste halvåret? Å i förvirringen stället jag frågor till mig själv om man (jag) alltid måste ha mål med sin träning och om man (jag) kan bara ha träningen som något trevligt där vid sidan om livet? Eller om det måste vara något mer för att man (jag) ska upprätthålla motivationen på lång sikt?
Jag har sökt svaren bl.a. i poddar med personer som är nånstans mellan elit och motionär och jag blir både lite upplyft och lite matt. Å ena sidan talas det om den prestationsfria träningen som något som bör uppmuntras, å andra sidan så bör man sätta höga, konkreta mål och skaffa en PT.
Så här långt har jag hur som helst kommit i mina tankar: Jag behöver bara färdas i små steg mot mina inte alltför seriösa drömmar, som att delta i något lopp och att känna mig stark igen. Å den världen behöver ju inte vara en kontrast mot önskan om att slippa prestationskraven.
BTW. Kom på ett halvt löjligt mål med löpningen till våren. Återkommer senare om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar