Hon som jag aldrig kände

Min mommo dog idag. Hon försvann sakta, bit för bit efter många år av alzheimer, till att till slut helt gå bort. Jag önskar jag kunde säga att jag kände henne, men trots att hon var mommo som vi hälsade på även när hon var frisk, så hade vi aldrig den relationen.

I barndomen minns jag att hon gav oss  godis och glass. Jag minns hur hon älskade likörgodis, som jag gömde bort i min mammas väska. Jag minns lägenheten, tapeterna och hur det såg ut uti hallen där hon å moffa bodde innan han gick bort. Jag minns hur jag dansade framför tv:n när vi hälsade på henne i sjukhuset, när hon såg på Salatut Elämät. Jag minns hennes sätt att röra sig, hur hon alltid smackade och hur hennes hand kändes på min kind när hon skulle ta farväl. Men jag kände henne inte. 

Jag minns hennes röst och hennes leende på fotografierna. Jag minns allt gott min mamma sa om henne och jag minns berättelserna om sånt hon gjorde som liten. Jag har fått veta saker om henne när jag ritat upp psykologiska släktträd, om hur hon tänkte och vad hon värderade. Jag har hört personal på hennes boende prata gott om henne, om hur söt och snäll hon varit sina bästa dagar. Men jag kände inte henne. 

Jag kände inte henne, men allt jag hört om henne får mig att tro starkt att hon var god. Vila i frid, Anita.