Jungfruturen

Igår skulle jag hämta hem min elcykel från butiken. Jag hoppades på fint väder och framförallt bra väglag, men förstås var det snö och kring minus 1. Å mörkret hade ju hunnit falla redan före jag var ut ur butiken. 

Sådär var jag och cykeln mitt i rusningstrafiken i centrala Stockholm. Men rädd var jag inte, snarare endorfinfylld. Cykeln gick ju lika lätt som den skulle och det var lätt att få en kick av att stå jämsides med alla bilar å ta in omgivningen från en sadel, välja de vägar jag vill gå. För accepterad som cyklist var jag både på gångväg, cykelväg och bilväg - bara man håller sig till de generella reglerna. 

Det svåra var definitivt inte att cykla utan att hitta hem. Hade ju min telefon som vägvisare, men batteriet i den dog ju förstås. Jag fick fråga en snäll man som kunde få mig på rätta vägar igen å sen var det bara att susa hem raksträckan i 25km/h.

 Något kallt om fingrar och ben blev det ändå, vilket förstås fick mig att tänka på hur de var när folk körde moppe och vespa i högstadiet. Något jag då inte hade, å kanske är det därför jag så gläds åt min elcykel. Men jag väntar till varmare dagar förrän den får följa med till jobbet, vi måste ju få en bra start på vår relation..