Brev från en förgången tid

Jag har nu läst alla brev från min mor till min mormor från åren 1978-1981. Hon skrev ca 1brev i veckan under höst och vårterminen, förutom då de var på besök i österbotten. Min mamma var mellan 19 och 21 år då hon skrev breven, å hon tyckte själv då att 21år var ganska gammal. Detta lärde jag mig om henne och livet på den tiden:

- Hon sökte flera jobb men ville inte egentligen (vad jag förstod) ha något arbete. Hon hann dock jobba bl.a. som städerska, men bara deltid.

- Man fick inte mycket pengar på den tiden.. Allt mellan 7 och 12mk i timlön var vanligt om man inte hade ett yrke, däremot fick hon arbetslöshetsersättning. Hon funderade dock under en period att gå en kurs till "laitos siivooja", men så blev hon gravid. 

- Min mamma har alltid tyckt om att shoppa, speciellt "farkkuhaalari". Ibland beställde hon saker från Anttila. Hon köpte sällan något till fullpris, utan föredrog att fynda. Dessutom, allt som man får billigare måste rapporteras och känns som en lyckovinst. Jag känner igen mig. 

- Min pappa tyckte redan då om att ligga i soffan å läsa tidningen. Han kunde även prioritera att sova länge framom att gå till skolan. 

- De tränade i form av promenader å löpning nästan varje kväll. Dock beskriver mamma dem ofta som lata.

- Min mormor skickade ofta med dem till  bär, svamp och inredningsrelaterade saker. Hon verkade också vara duktig på att sy och fixade till mammas kläder. 

- Det var inte speciellt dramatiska händelser som inträffade under åren. Det mest dramatiska var när papps körde i en bil bakifrån, eller när de blev bjudna på fest hos mörkhyade. 

- Pappa pluggade mycket å det gick rätt bra i studierna. Mamma tyckte det var lite tråkigt att vara hemma om dagarna, men trivdes samtidigt med det. 

- Citymarket fanns redan då, å tydligen på samma ställe. Andra ställen som

besöktes var bl.a. Kåren och Olavin Krouvi. Ibland åkte de på minikryssningar  till Åland och Stockholm.

Sammantaget känner jag igen min mor överraskande väl i personen hon var då. Jag kan också fascineras i hur väl hennes handstil liknar min å mina systrars. Jag märker även tydligt hur viktiga mina föräldrar var för varandra redan då. I breven nämns ingen annan än min mamma, min pappa och deras släktingar. Det finns något ensligt i det, men samtidigt något fint. 

Jag känner tacksamhet för att min mormor sparade breven och tacksamhet för att jag fick ta del av dem.