Vi kommer aldrig att dö

Viktor har lyckats få biljetter till oss till Kents avskedsturne. Min första stora konsert, vilket känns lite häftigt. Deras sista konsert, vilket känns lite sorgligt.

Samtidigt; deras låtar kommer alltid att leva vidare. Deras ande kommer att leva vidare. Precis som vår ande lever kvar lite här och var när vi dör.

Jag har tänkt på döden de senaste dagarna. Kanske för att det är påsk och Jesus dog på korset och allt det där. Men mest för att jag hörde på en podd där man pratade om rädslan att dö pga glädjen att leva. Å kanske lite för att min mormor levde senast jag var här och för att hon är död nu. Men jag märker hur mycket vi flyr att tänka på döden när jag  tycker ordet död klingar för hårt för att ens nämnas i en blogg.

Något som gjorde mig så smärtsamt medveten om döden och livets korthet var även det 20-tal brev min mormor sparat, återfunna bland hennes saker, skrivna av min 20-årige mor när hon just flyttat till Åbo med pappa. När jag läser dem är det som om där och då suddas ut och blir här och nu. Men allt är förändrat. Mormor som var den primära mottagaren är död, medan vi barn som inte då levde nu är mottagarna.

Att vi inte tycker om att tänka på döden måste ha något att göra med hur bi ser på livet efter den. Troende eller icke-troende ser jag ändå tröst i att vi lever kvar i breven vi skriver, i dagböckerna, i våra livsverk, om nåm förvaltar dem.  Kanske lever vi kvar i en blogg. Kanske i varje människa vi möter.