På lördag gäller det. Min första halvmara på 4 år! Har inte förberett mig genom att köpa nya löpkläder eller sportdrycker, det blir ingen kolhydratladdning eller vätskeladdning.
Har på något sätt förträngt att det verkligen kommer att ske, men mitt undermedvetna förbereder sig fullt, vilket jag noterade i mina löpningsfokuserade drömmar i natt.
Första gången jag sprang halvmaran, 2010, hade jag sprungit sporadiskt, kortare länkar under ca 6mån förrän jag påbörjade själva halvmarathon träningen. Den egentliga träningen pågick i ca 12v, maj till juli, å om jag minns rätt så var det 3-4 pass i veckan. Jag följde som många andra Anders Szalkais 2h grundprogram. Jag tränade på varierad terräng, både i skog och landsvägar och hade ett stort behov av att göra träningen varierad. Jag pushade mig och fick ytterst mycket förstärkning då vädret var fantastiskt. Före löpturen åt jag ofta glass och efter passen for jag ofta cyklandes till stan å hängde med kompisar ä kände mig närmast euforisk. Har tänkt på denna period som den mest hypomana period i mitt liv. Jag hade dessutom ett väldigt aktivt jobb som innefattade även passiv styrketräning, så jag byggde samtidigt muskler. Det året sprang jag halvmaran på 1:55. En tid som jag var riktigt nöjd med, då det var min första halvmara.
2011 hade jag sprungit utan uppehåll året om, så jag trodde att jag skulle kunna knäcka min tidigare tid hur lätt som helst. Jag hade tillåme satt målet på 1:45, dvs 10min snabbare än mitt PR. Jag tränade mer och mer fokuserat, men vägde kanske 7kg mer när jag sprang loppet i jämförelse med året innan.. Nå, det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Det var en extremt varm dag, stark sol å kring 27plus, å flera tuppade av efter vägen. Jag själv började frysa av vätskebrist vid 15km, å lyckades inte riktigt höja tempot under loppet. I mål var jag vid 1:54. Kände mig ändå rätt nöjd, eftersom jag placerade mig väldigt högt i resultatlistan, vilket sannolikt även berodde på vädret.
2012 var året som inte gick som i Strömsö. Jag tränade fokuserat inför loppet i 8v om 400km, men jag kände väl att jag nötte på bara för att jag måste, å inte så mycket av löparglädje som förr. Jag hade även en del mindre krämpor. Samma dag som jag skulle springa jobbade jag i 7h som vårdbiträde å for direkt till löpningen efter jobbet. Lägg då till att jag stressat helt överdrivet om onödiga finesser som vätske- å kolhydratladdning etc. Jag gick in alltför hårt i början med orealistiska mål. När jag halvvägs blev omsprungen av såväl en kompis som min bror, så fastnade jag i en riktigt negativ tankespiral, jämförde mig med andra och ville bara ge upp. Jag kom i mål vid 2:08 och skämdes så förfärligt. Jag grät å kunde inte komma över att jag hade misslyckats så totalt (som det kändes då). Jag ville därefter göra en comeback å visa att jag nog kan, hade planerat in ett lopp på hösten, men jag kände att mitt psyke kanske inte skulle ha klarat ett till "misslyckande". Jag blev rädd för att misslyckas eftersom jag känt av den hårda piska som jag slog mig med när jag inte nådde mina ideal.
Åren därpå blev det bara korta, 10km lopp. Å inte sprang jag särskilt snabbt, förutom 2014, då jag blev femte på ett lopp. Jag hade svårt att få tillbaka en positiv löparsjälvbild, så att springa en halvmara igen krävde nog mer ett psykiskt helande än ett fysiskt. Jag behövde en paus, vilket jag även tog.
I år är det första gången på mycket länge som jag verkligen känner att jag utvecklas med min löpning. Kanske inte så mycket fysiskt som mentalt. Jag har kommit över det största hindret jag nånsin haft, dvs det mentala, bl.a. tron att jag är mina prestationer. Det här är något jag vetat i teorin men först nu kunnat anamma i verkligheten.
En liten jävel i mig skulle vilja slå min skittid 2012 på 2:08, bara för att visa att jag är tillbaka. Att återupprätta min löparsjälvbild, kan man väl även kalla det. Det är i sig ingen svår tid att slå, men jag känner bara att jag inte kommit dit ännu. Jag har inte tränat prestationsorienterat och har fokuserat mer på distans å glädje än snabbhet. Å framförallt vet jag inte om jag vill igen bygga upp en löparsjälvbild baserad på prestationer än glädjen till löpningen. Det är tillräckligt att jag vågar springa ett lopp, på ny mark, med nya värderingar. Där nya tankesättet, att inte tänka prestationsinriktat, kan vara en större utmaning än att springa snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar