Istället för en blomma

Som 17-åring jobbade jag i en blomsteraffär där jag en gång träffade en man i 60åå. Han berättade att han varje vecka köpte en bukett blommor åt sin fru. Detta hade han gjort samtliga veckor de varit tillsammans, från 20åå. 

Jag tyckte det här var så fint. En så vacker kärlekshandling för att visa att man inte tar en för givet och vill göra en glad. Att han gjort så genom dåliga dagar, genom förändrade livsvillkor, genom dagar då man knappt hinner ses, jaa, genom livet. Jag kände även en viss sorg över att män som gör sånt inte växer på träd. Eller kvinnor heller, för den delen. 

Jag har inte tänkt så mycket på den här mannen sedan dess, men idag när V gjorde mig frukost så tänkte jag att jag ju visst har en sån man. Han ger mig inte blommor, utan något som är så mycket mera jag. För jag uppskattar så mycket mer än välgjord frukost där vi får sitta tillsammans än blommor, även om blommor också är trevligt. Å desto bättre, jag kan lika lätt ge honom en lika uppskattad gåva.

Det handlar inte om vad vi ger, utan att vi vill ge. Å att vi inte slutar, trots att vi förändras eller trots att livet förändras och för med sig utmaningar.