Inför loppet skrev jag ju om min rädsla för att känna mig missnöjd över min "prestation" , eftersom det senaste gången ledde till att det inte blev några halvmarathons på 4år och jag rent allmänt kände mig misslyckad som löpare. Jag minns hur jag grät och mitt löparsjälvförtroende gick helt i botten och jag började tycka att det var onödigt att jag ens försökte...
Men så har jag ju ändå haft en kärlek till löpningen TROTS detta.
Å idag var det faktist kärleken som övervann. Jag gick in för loppet och tänkte att "vet ni va, jag ska köra på känsla och njuta av varje kilometer. Om jag behöver gå så går jag. Om jag så känner för att spurta så spurtar jag. Det viktigaste är att jag inser att jag varje kilometer gjort så bra jag kan och det räcker." Å så gjorde jag det. Utan att döma mig när jag gick i uppförsbacke. Utan att döma att jag inte var snabbare än min längsta tid hittills.
Å vet ni. Att jag kommit till en äkta känsla av förnöjelse å tacksamhet över att bara ha lyckats genomföra loppet, känns som en större prestation än ett tidsmål i sig. För vad är en prestation om den får en att må skit när man inte når dit?
Så om man ska lyckas med något, vad det än är: Sluta döma, å acceptera istället var du är just i dag. Du har gjort så bra du kunnat utifrån dina förutsättningar just idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar