Så står jag där innanför dörren med matkassar i händerna, huvudet trött av allt jobbrelaterat, lätt hungrig och skulle helst bara slänga mig på soffan, förstås. Men jag vet att ska jag hinna med den där korta löpturen är det nu det gäller: Släng in maten, på med löpkläderna, hitta musiken (min spotify-app krävde dessutom uppdatering just då) och gå ut på ett pass med det ödmjuka målet att göra personbästa på 5km.
Det var då min hjärna började prata. Den kom på 157 ursäkter till att inte springa just nu, varav några jag blev medveten om var följande:
- du är för trött, välj soffan.
- dina ben orkar inte med att springa snabbt, vore det inte bättre att vänta?
- det blåser för mycket.
- du hinner ju i morgon (prokrastinering)
- dina mest lämpade löparkläder är i tvättkorgen..
- du är för hungrig.
- du behöver ta det lugnt inför nästa veckas halvmara..
- du hinner inte, V kommer ju snart hem.
- du kommer ändå inte att lyckas få ett nytt rekord i ditt aktuella tillstånd, vilket kommer att påverka din motivation.
Jag hörde alla dessa. Under typ en å samma minut som jag la på mina svettluktande löpkläder från botten av tvättkorgen. Å även under nästa när jag fick uppdatera spotify-appen, vilket dessutom gick förskräckligt långsamt. Å dessa tankar bara sög ur min lust och all den lilla energi som fanns kvar för att springa.
Sen slog det mig, den där insikten jag pratade om. Att alla dessa ursäkter är bara tankar i ett hav av tankar, som jag inte behöver lyssna till. Jag kan välja mina ursäkter, men de får inte välja vad de gör med min energi, med min löparglädje, med min fredag, med mitt liv. Tankarna kommer alltid att finnas, men du måste välja om du lyssnar till dem.
Vem är det som bestämmer, du eller dina tankar? Plötsligt förstod jag skillnaden mellan verklig trötthet och den trötthet som skapas av tankar. Å istället valde jag att säga "tack tankarna, men jag går ut ändå". Just där växte mitt pannben med 1cm.
Å därefter gjorde jag nytt personbästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar