Rastlösa själar

Mitt jobb handlar mycket om att sätta de rätta orden på folks symtom och skapa ett sammanhang som gör dem begripliga, å därmed även behandlingsbara. En av de största utmaningarna är att vi mänskor tenderar att använda olika ord för samma symtom, å samma ord för olika symtom. Speciellt svårt blir det när den som beskriver symtomen kommer från en annan kultur, har kommunikativa svårigheter som gör det svårt att läsa mellan raderna eller när de språkliga färdigheterna inte är så utvecklade.

Ett vanligt ord jag möter på i mitt område är ordet rastlöshet. För en del är rastlöshet synonymt med driv och energi, för andra med ångest och stress. För andra beror rastlösheten på en ständig känsla av att aldrig vara "good enough", att ständigt måsta prestera. För andra verkar rastlösheten innefatta outtalade eller förtryckta känslor, drömmar eller viljor; när livet inte blev alls som man tänkt är det svårt att känna lugn. För en del verkar rastlösheten handla om en känsla av brist på kontroll, som man försöker springa undan eller kontrollera genom att alltid vara igång. För vissa beror rastlösheten på abstinens, de enda gångerna man känner sig lugn är efter att man fått känna ruset av det man är beroende av...
Eller är det kanske tvärtom, att den inneboende rastlösheten (som är större hos vissa än andra) bara tar sig uttryck i dessa synonymer? Ibland är det inte riktigt tydligt.

Jag har själv känt mig mer rastlös de senaste dagarna än förr. Orsaken är helt enkelt att jag inte kunnat träna pga förkylningen och således varken fått ut min överskottsenergi eller in de lugnande effekterna som träningen ger. Så jag har gjort soppor och kakor och bröd och ätit kakor soppor och bröd - allt för att få lite lugn och ro i själen. För det är väl lugn å ro vi saknar, vi rastlösa?

Men lugnet, det får man inte av att springa runt eller pressa på ytterligare. Inte genom att prestera bättre eller helt ge upp. Inte genom att fly till att missbruka substanser, relationer eller något annat. Eller visst, det hjälper kortvarigt. Men lugnet det kommer av att stanna kvar i rastlösheten och alla de känslor som kommer upp. Det kan vara jobbigt och obehagligt först, men sen, när jag ger dem uttrymme, så händer något. Rastlösheten ger vika. Kanske inte för alla, men för många, kanske de flesta. Det går att finna (mer) lugn bara man vågar stanna upp.