Idag har jag känt mig mörbultad från topp till tå, smått bränd och magen klarar bara av små mängder mat åt gången. Ändå är det bara en sak som jag känner: jag vill springa marathon å andra lopp igen och igen!
Jag vet att alla lopp inte är lika fantastiska som ens första marathon, å jag vet att precis som förr kommer min prestationskurva att plana ut ju längre jag håller på och ju bättre jag blir. Men det fantastiska är att jag är 26 år och om jag bara är snäll mot kroppen så har jag möjlighet att springa marathon i 50 år till. För eftersom jag är som mest lycklig när jag springer så kommer jag göra allt för att vara den där mommon som springer ännu när andra tycker hon borde flytta till ålderdomshem.
Det sägs att många löpare som har ett lopp de siktat in sig på under en längre tid kan känna av runner s blues eller nån typ av deppighet efter ett lopp, har själv känt det efter mina tidigare lopp. Den bästa medicinen mot den är dock att ha ett nytt lopp att springa eller ett nytt mål att sikta in sig på. Jag ska naturligtvis ta det lugnt ett tag nu å lägga in lite mer alternativ träning, men därefter blir fokus på
1. Jakob HALVmarathon
2. Lidingöloppet.
Så tacksam att jag får vara med i gruppen löpare igen. För löpare måste man väl få kalla sig när man har sprungit ett marathon? Det tycker jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar