I natt vaknade jag av skuldkänslor över ett misstag jag gjort mig skyldig till. Ältandet av misstaget å skulden hade stört min inre ro och nattsömn i över en månads tid, så jag var verkligen trött på det. Men av någon orsak kunde jag inte släppa dessa tankar, oavsett vad jag intalade mig. Jag började då förstå att ältandet var ett omedvetet sätt att bestraffa mig själv för det misstag jag gjort. Jag bestämde mig där å då för att det bästa sättet för mig att visa självmedkänsla mot mig själv var genom att ta ansvar för mitt misstag.
Problemet har nämligen varit att jag inte helhjärtat vågat erkänna för mig själv mitt misstag. Jag har bortförklarat, förnekat, förminskat min skuld, inte velat ta ansvar. För skulden väckte sån skam, det väckte känslan av att vara misslyckad. Å ni som läst gårdagens inlägg vet ju precis hur sådana känslor påverkar mig. Men nu hade jag lärt mig (på ett känslomässigt plan) att ett misstag inte innebär att jag är misslyckad, varför jag även var beredd att ta ansvar för min skuld.
Så hur hanterar man skuld? Genom en googling fann jag att det enda sättet att hantera å bli fri skuld är genom att ta ansvar för sitt misstag och försöka ställa saker till rätta (om det är möjligt). För skuld vi förnekar å förtränger kommer bara leda till skam, förbittring och hat.
Lösningen var så mycket lättare när jag väl samlat mod. Å ni kan aldrig förstå hur bra det känns när den ångest som var kopplad till skulden har lättat när jag samlade mod, tog ansvar och började ställa saker till rätta!! Inte nog med det, jag lärde mig att min svagheter är just min styrka. Inte min felfrihet, utan min mänsklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar