Att springa med andra

Jag har länge sett mig som en person som springer ensam. Löpargrupper har känts främmande och att springa i andras tempo har verkat jobbigt. Efter att ha sprungit mer med andra har jag ändå fått omvärdera dessa upplevelser.

Igår sprang jag för första gången i löpargrupp via runacademy. Det var en fortsättningskurs i löpning där jag å ca 10 andra deltog som på 6 tillfällen vill bli bättre på teknik å löpsteg. Idag å sin tur sprang jag med två kollegor under vår friskvårdstimme. Tillsammans sprang vi å pratade medan svetten rann. 

Tillsammans med andra orkar jag pressa mig längre, tiden går snabbare och det känns mindre som träning å mer som lek. Det är skönt att inte behöva hålla i piskan utan mer flyta med.

Jag har ofta gjort mig så oberoende av andra att jag inte velat delta i sammanhang som involverar andra. Där andras behov måste beaktas å andra måste beakta mina. När jag ändå utsätter mig för det, märker jag ändå att det gör mig gott. Att jag inte alltid behöver springa själv.