Hur svårt kan det vara?

Det finns dagar då träning blir en extra krydda i vardagen och så finns det dagar då träningen blir lika viktigt som saltet i maten. Idag var en sådan dag. När varken koffein, sol eller socker har nån effekt e det bara löpning som kan ge energin tillbaka.

Men att ta sig ut i kyla och mörker i bästa sändningstid en måndagskväll e väl lika roligt som att vinterbada utan bastu, så jag behövde motivera mig med att om jag bara går ut å springer så får jag hämta mina paket från posten på hemvägen.

Å planen lyckades, det blev en härlig å energisk runda! Hämtar mina paket (varav det ena var försvunnet senast jag efterfrågade det å de lovade ringa om det igår, vilket de aldrig gjorde) å förundras något över att de inte ens ber mig visa ID-kort vid hemköp. Tar paketen hem, öppnar de och inser att det ena paketet  inte är till mig utan till nån Pontus.

Blir förbannad å besviken. Cyklar tillbaka till hemköp. Postkillen minns inte ens mig fast jag var där 15min tidigare. Jag lämnar tillbaka det felaktiga paketet och ber om mitt paket. Han efterfrågar inget ID nu heller, bara att rabbla upp ett nummer. Han kommer med fel paket IGEN.

Jag suckar å poängterar att han kanske borde kolla vad den som hämtar paketet heter. Han säger att det inte står något namn på hyllan. Jag säger att det ju står på paketet (vilket dem som jobbar på posten/hemköp ju borde veta, eller?) Och ger över mitt ID-kort, som han inte själv ännu frågat efter. 

Efter 10 min sökande kommer han med ett paket han TROR är mitt. "Det är klart det är mitt, det står ju mitt namn på det!!" vill jag skrika. Men jag tackar. Å förbannar mig över att ett tredje paket e på väg denna vecka. 

Nå, åtminstone kom jag ju mig ut och röra på mig.