Hämtar hem potten

Jag och mina ambitioner. Ofta svidande höga, tills jag inte längre orkar. Låter det då dra åt fanders, lämnar ansvaret på någon annan. Känner mig då antingen fullständigt otillräcklig eller lägger på "skit samma" attityden. Inte de bästa lösningarna, tyvärr.

Ofta funderar jag ändå bäst på lagom-nivån. Det är då jag lägger ner min själ i något, men inte mitt värde. Jag är intresserad men inte mer prestationslysten än min svagaste prestation. Jag går in för att klara det, men accepterar det ofullständiga, längtar efter vägen framom målet. Kan väl säga att jag ger bollen över till någon annan, till en högre makt, litar på att livet bär och vill mig väl. 

Exempel på när jag lyckats väl med denna strategi är min senaste 10km lopp, i mina psykologistudier och när jag bakar bröd. Intresset och glädjen tar helt enkelt över. Svårighetsgraden är den rätta. 

Exempel på när jag halkat i höga ambitioner alternativt otillräcklighets/skitsamma attityden: mitt senaste halvmaraton, när jag ska stå emot goda ting, i mina försök att utföra en perfekt utredning. 

Vad jag lyckats med idag:

1. vara på ett nytt gym-pass; Switching.

2. plockat 1l bär.

3. hållit ihop min första arbetsdag efter min semester.

Sista semesterdagen och den sista slutspurten.

Vid två i natt kom vi två trötta resenärer fram till vår äckligt varma, men ändå kära hem. 13h resande hann sätta sina spår och vi sov framtill 10, och jag därtill en timme på eftermiddagen. 

Min sista semesterdag har jag firat genom matshopping och storstädning med älskling, en knappa 10km löplänk i ett svettigt värre väder och mot kvällen gjorde jag en stor burk med gurksallad och plockade ca 1liter vildhallon. Älskling tillagade oxfilen som vi köpte ombord på viking, å himmelsk god blev den med svamp-gräddsås och sallad. 

Nu återstår bara 6v av praktiken och jag siktar mig in på att inte ta på mig längre ärenden, eftersom ärendena sällan blir kortare än 5 träffar. Det känns både vemodigt och skönt att det är över. Det har trots allt varit en av de största utmaningarna i mitt liv och jag har både känt mig som en riktigt bra och en riktigt dåligt psykolog(praktikant). Till sist förstod jag att jag ändå är en "good enough"psykolog, liksom jag är en "good enough" partner, löpare och vän. Å vet ni, det räcker!

Peace and love! 

Bussigt med buss- not!

Resa till thailand- 10h. Resa till Åland -13h. 

Ja, ni ska då veta att resan int blir lättare av att vi får åka bennäs-seinäjoki, seinäjoki-tampere med buss pga service av järnvägen el dylikt. Förlänger den redan tröga resan med 2,5h. Utan AC i bussen de första två timmar dessutom. 

Man kan klaga på myki. Men i grund o botten mår vi bra. Vår busstur tar oss int till Auschwitz. Ingendera har smittats av ebola-viruset eller det mer sannolika borrelian. Vi är dessutom båda lediga imorgon. Vi har vatten, är lagom mätta och utvilade. Å hela veckan har för mig varit välsignat av nära som inte glömt bort mig fastän jag bor 13h hemifrån.

Jag tänkte då avsluta detta klagobrev med 3 stora områden av tacksamhet som har betytt mycket för mig under min semester:

1. Gemenskapen

2. Friheten

3. Öppenheten

Osocial vila

Semestern börjar lida mot sitt slut och 6 dagars effektiva socialiserande har satt sina spår: det finns inget jag längtar mer än just nu än lugna stunder mer mig själv. Samtidigt känns det sorgligt att det här är sättet jag är social och träffar mina närmaste nu; i korta, sällsynta, knyckiga kvalitetstimmar.

Motstridigheten för hembyarna växer sig större. Lättheten balanseras upp av allt som känns tungt. Rättigheterna med skyldigheterna. Frustrationströskeln. Längtan närmare, ångest vid närhet. 

Imorgon blir det hemåt igen. Å för varje gång vi rör oss ditåt blir det allt klarare för mig att det är mitt hem just nu. Framtiden, oklar. Hemmet här och där. 

sisterhood

Har umgåtts med mina 2 systrar idag, pratat med den fjärde. Vi är alltså 4 systrar. Alla så olika, å ändå, så väldigt lika. Vi är i olika livssituationer, har varit med om olika saker, gått i olika "livsskolor", sökt oss till olika saker. Olika lika. 

Två systrar har barn, två är vi barnlösa. Två är de som stannat kvar, två som lämnat hembyarna. Två är de som fyllt 30, två som ännu ska. Två av oss brevväxlar, två som

rings. 

4 av fyra är vi alla.

Alla drömmer vi om frihet, att finna oss själva, att fylla våra liv med mening. Alla är vi kvinnor som vet vad vi vill, ändå har vi svårt att värna om våra egna behov. Alla vill vi hjälpa till, alla är vi öppna för hjälpande händer. 

Alla blir vi arga, sårade, ledsna - alla kämpar vi med att visa det. Alla är vi starka och vill klara oss själva, vara oberoende. Alla önskar vi oss ändå bli hjälpta, stödda och bekräftade av andra.

Alla är vi kloka, snälla, omtänksamma. Alla är vi tidvis själviska, rädda, ignoranta.

Alla är vi ensamma, alla är vi enade. Aldrig ensamma, aldrig en. systrar.

Före efter

Jag älskar före efter bilder. Se mänskor förändras. Bli mer sig själv, ellee mindre.

Bli bättre. Det ger mig hopp. Det visar att livet inte står stilla. Att livet pulserar. Går vidare. 

Idag förändrades mitt hår. Mer brunt. Det blev inget jag föreställt mig, men ändå ingen besvikelse. Det blev bara. Å det blev bra. Jag är nöjd. Känner mig ny. Upp-piffad. 

Så här kommer det jag var i morse. Trött, blek och bäst före. 

Å så efter. 

Före/Efter 

En perfekt dag

Har haft en helt sjujt härlig dag med min "svärfamilj" ute på deras sommarstuga. 

Vägen från andra sjö båthamn tar bara 5min med båt, men de e ändå lugnt och stillsamt. Å vädre var det bästa möjliga!

Simmande (men min bikini gick tyvärr sönder), solbad, god mat, fiskande, körande med motorbåt och lite blåbärsrensande, allt i bästa sällskap. 

Så de e jätte roligt att vara hemma här i jeppis igen måst jag säga. Perfekt timing att komma hit just när jeppisdagarna  var så gott som över, men vi hadd ändå få de bästa bitarna å känslan att vi var där. Älskar trots allt mina hemtrakter! :) Å fast vi kom hit igår känns de som vi hunnit med massor.

 Livet e som bäst nu! Vilken gåva!!!