Voi huhhu

Nä hörni, idag va en sån där "voi huhhu" dag. Jag kan bara säg som så att ibland sku man nog bara vila avskärm sig från alla andra mänskor och bygga bo långt från mänskligheten, haha. Sku int de va lättare än att ständigt stå mitt där det ryker, bränner och glöder? För så känns det ibland med det här jobbet.

Det svåraste är inte att se den andras fel å brister utan att man hela tiden konfronteras med sina egna. För jobbar man så här nära folk får man nog höra eller kännas vid om kommunikationen inte fungerar. Att kunna stå emot andras frustrationer å sätta gränser är en lika svår uppgift. Man bör ständigt fråga sig själv vad kan jag göra bättre, vad av detta är mitt ansvar, vad har jag missat? Först då kan man se vad den andra parten kan jobba vidare på.

Å låt oss säga som så att kommunikationen å gränserna behöver vara extremt tydliga i detta arbete. Jag vill ju tro att jag blir bättre, å det känns att jag är på väg åt rätt håll. Men alltså. Vägen dit är inte lätt. Voi huhhu. 

Morgonlänkar

För mig är morgonlänkar ett tecken på att det är vår på gång. När det börjar bli så pass ljust (å varmt) å snöfritt att man kan tänka sig att gå ut på morgonen på länk, då är våren verkligen här! 

Hittills har det blivit en länk å en promenad denna vecka, förra veckan låg jag väl på samma statistik. Tanken är definitivt att öka frekvensen, men jag tänker att det är viktigt att börja försiktigt så motivationen å kroppen hålls med. Eftersom jag börjar 8 de flesta dagar så krävs det ju att jag stiger upp 6 för att hinna med länk å dusch. När jag dessutom vill äta frukost i lugn å ro så blir mina morgonrutiner ganska utdragna. 

Men att lägga in en halv timmes morgonlänk eller promenad är nog en av de bästa sakerna man kan göra för sitt välmående, iaf om man kommer relativt smärtfritt upp på morgonen! Har jag varit på länk är jag piggare å mer energisk hela dagen, maten smakar bättre å jag har lättare att tänka positivt. 

Jag tänker att morgonlänken funkar som en väckarklocka å daglig påminnelse om vad jag vill ha av livet: att må långsiktigt fysiskt å psykiskt bra, njuta av det lilla, vara närvarande i nuet å ha en mindre stressande vardag! :)

Längtan

På fredag ska vi ju till Åbo med V på vår lilla mini-semester. V tycker det är mest jobbigt med båtresorna men själv ser jag framemot till å med båtresan dit!

Andra saker jag ser mer framemot är:

- att få träffa finfina lite på 1 mån gamla systersonen Casper, å hans förträffliga föräldrar, samt lite andra bekanta.

- att få umgås med Malena under helgen i äkta tjejanda, ni vet int hu ja kan sakna sällskapet av nån tjejkompis som man kan va helt sig själv med, på arbetet har man ju ändå viss censur på

- att shoppa loss å ha mer än 3 butiker att välja mellan! har dessutom presentkort som ska användas upp, så de känns dubbelskoj :)

- att få den där nostalgiska känslan jag alltid får i Åbo

- utbudet bio, cafeer å restauranger etc

- att slippa bort från ön. För mig som lider av en lindrig klaustrofobi så känns det verkligen instängt här på ön ibland. Får ibland lätt ångest över att jag faktist är fast på en ö så jag försöker ibland aktivt att inte tänka på det.

- att få paus från vardagen, jobb, träning, städning etc. Det är så viktigt att komma bort hemifrån ibland å bryta vanorna! 

Det är nog så bara att Åbo som helhet är väldigt kärt för mig. Å det finns bara varma känslor när jag blickar tillbaka på Åbo- tiden, även om det jag vet att det fanns jobbiga tider. Men att det fanns jobbiga tider å får de där goda tiderna att framstå som ännu bättre. Kontrasterna gjorde dem så tydliga. Å allt det negativa glöms bort när jag tänker på hur lycklig jag var där största delen av tiden, vilka fina mänskor jag lärde känna, hur jag brunnit för mina studier, hur roligt det var att bo med Johanna, hur mycket jag trivdes i studievärlden, ja ja sku ju kuna håll på hur läng som helst å förklara min Åbo- kärlek. 

Jo, jag trivs med livet nu men det var en annan form av lycka som man upplevde under studietiden. En lycka som inte kan köpas för silver eller guld. Men den lyckan bär jag med mig i det vidare livet, å den känslan tankar jag varje gång jag reser till Åbo. 

Allt ska man måst vänt på

Det här med tålamod alltså. Att leva i osäkerhet. Int min styrka. Jag vill kör hårt och kör nu. Å andra sidan fastnar jag ibland själv i att flytta fram saker. Men iaf  nu väntar jag helt enkelt på nåt sorts budskap av vad det blev av min gradu. E den godkänd? E ja good to go? När får jag kall mig psykolog å sluta leva i ovissheten?

Just nu kollar jag mailen typ varje dag efter livstecken. Tror jag blivit misstänksam på hur det funkar med posten efter att gradun redan en gång försvunnit. Så att. Det var dagens frustrationer. 

Min fina gradu. Nånstans ut i världen.

Bootcamp utanför min bekvämlighet

Vissa saker är det tur att man inte vet hur jobbiga de är förrän man genomlever dem, annars sku man kanske aldrig ens tänka tanken på att göra dessa saker. Hit tror jag räknas 1. att föda barn, 2. operationer, 3. att flytta 4. att skriva gradu(?), 5. att springa sitt första marathon.

En sak som jag kan tillägga den listan är dagens bootcamp testpass. Fy pipan. "Spring upp för backen, gör 50 armhävningar, 20 x-hopp, hoppa upp för backen som en groda, dra personen mittemot dig över grusplan etc." Detta pågick i 60min å var kanske det tyngsta gympasset jag varit på. Väntade på att passet skulle ta slut redan vid invigningen. Ner på grusplan bara å rulla i leran å gör situps, no pain no gain.

Ändå kunde jag känna efteråt att det är precis så här det ska kännas. Lite blod, svett å tårar över det hela. Skulle jag träna själv med samma intensitet skulle jag garanterat även få mer resultat. Å det är ju i det obekväma som man känner att man lever å utvecklas.. Tyvärr så är jag  en lite för bekvämlighetstrogen mänska, trots allt. 

Jag tycker ändå jag kan vara nöjd med de senaste två dagarnas träning. 2h högintensiv träning per dag är ganska bra för att vara jag, om man får skryta lite. Å jag som int brukar ha träningsvärk känner hur det brinner i låren, just på det där sköna sättet. 

Men bootcamp i 3 dar i veckan i 6v blir det nog knappast, trots allt ligger fokus just nu på de tre grenarna. Men att röra mig utanför bekvämlighetszoonen tänker jag definitivt införa i min träningsmentalitet, för oavsett träningsform är det där resultaten kommer. 

Struktur å frihet

Jag har alltmer börjat inse att jag är ett måndagsbarn. Jag tycker om när arbetsveckan börjar och jag får rutiner att hålla. När jag vet att jag ska stiga upp 6:30 och gå på jobb kl 8.00. När jag har planerat in träning och inte behöver fundera så mycket efter hur det känns, utan bara går dit å gör så gott jag kan. Att inte analysera så mycket, bara köra på, göra sitt bästa och lära sig av sina misstag. Det är något jag har hemifrån. Vardagen har alltid gett en välbehövd trygghet genom att bryta helgens allmänna kaos.

Jag är dock också ett fredagsbarn. Jag tycker om när rutinerna bryts och jag känner att jag har friheten att göra vad jag vill och sova fast till 12 fastän jag aldrig skulle klara av det. När mattider inte är heliga utan man kör efter hunger och feelis. När det är ok att se en hel säsong av nån tv-serie (fastän jag aldrig gör det heller). När jag får ha tråkigt en söndag för att sakna att komma igång igen.

Yin och Yang. Det bästa av två världar. Balansen. Trötthet och energipåfyllning. Jag trivs.

En omotiverad äggbild. Se det som inspiration.

Språkträning å annan träning

Inför mina triathlondrömmar hade jag ju tänkt komma igång med de tre heliga grenarna cykling, löpning å simning denna vecka, men ja, de blev nog bara två: cykling å löpning. Orsaken till detta är den hederliga latheten och dålig planering. För dagen när det var dags för simning kom jag på att min simdräkt nog inte går på mig.

Lördagen blev det att inhandla nya simkläder då, vilket fick bli en två delad grej från adidas. Köpte den av en äldre herreman som flyttat hit från Socklot för 50 år sedan och som nu kallade mig "damen" i affären, typ "Vill damen ha hjälp?", "passade dräkten damen?". Sen hörde jag hur han började prata med ett par närpeser som var på besök på ön och språket ändrade kvickt:"Jaha, va sku he va åt edar tå?"..

 Tycker det är roligt att märka hur språket ändras när man flyttar hit å att fastän språket är det samma som när man kommer hit försvinner våra dialekter. Jag har turen att jobba med två österbottningar vilket blir lite råddigt ibland men gör att jag känner mig mer hemma :)

Med klienterna har jag märkt att ingen längre frågar varifrån jag kommer vilket kan tänkas indikera att mitt språk har blivit mer "åländskt". Jag sätter dessutom in "inga" istället för "inte" och detta utan att tänka eller försöka vara rolig..

Det var ju inte alls språk jag skulle prata om, men det blev nu så här. Summa summarum: träningen gått bra förutom med simningen, men vi tar nya tag nästa vecka :)