red balloons.

Har levt de senaste dagarna som i en dimma. Som en zombie. Jag följer med men är inte med. Det har varit tungt, känner mig sårad.


Man får perspektiv på saker och livet när man är i situationer man inte kan göra något åt, kan bara hoppas. Å är oerhört tacksam för att det finns mänskor kring mig som kramar om, stöttar och lyssnar på mig utan att jag behöver be om det när det är som jobbigast, när inte tårarna tar slut. Riktiga vänner. En dag i taget säger ni.


Försöker ta tag i livet igen. Pratar om jag blir frågad, ler till när andra ler. Gör vad man ska göra, utan energi och engagemang men jag gör det.
Tid.


Jag förstår inte varför men jag förstår känslan. Och jag hatar detta varför.


Idag har vi sits och jag ska försöka ha roligt.

ord.

vissa dagar är så perfekta att man inte med ord kan beskriva. blir inte många ord idag. därför.

who the h*ll are u??

Har under de senaste dagarna fått höra samma utropande om och om igen: ”Jag tänkte int känna igen dig!” eller ”Jag kände knappt igen dig.” Hör man det en gång antar man bara att någon tittat för hastigt den första gången, händer det flera gånger per dag med olika personer blir man tveksam. Har jag verkligen förändrats och i så fall, hur?
Det är lätt att skylla på att ens en ton mörkare hårfärg gjort tricket, men det känns för enkelt. När man bytt hårfärg varannan månad i tio års tid men först nu plötsligt får höra om en förändring känns det inte trovärdigt. Jag börjar kritiskt granska mig själv. Vad är det som varit utmärkande hos mig som plötsligt saknas, eller har något nytt utmärkande blivit jag? Om det är mitt väsen eller mitt utseende som förändrats, kan jag själv inte sätta fingret på det i alla fall idag.

Hur vet man när man förändrats? Har processen börjat år sen och bara nått sin kulmen i denna tid? Säkert är att man kan förändras, det vill jag tro. Vill man hjälpa mänskor att hjälpa sig själva är man väl så illa tvungen att tro på en förändring, även om jag flertalet gånger poängterat åt en vän när hon inte annars inser att det inte går att förändra män, men däremot tror jag att män kan förändra sig själv i vissa livsskeden eller som resultat av livsförändringar. I takt med livsförändringar har även jag känt av en förändring i mig i tid med att jag blivit säkrare på vem jag är, var min plats är i världen och vad jag vill göra med mitt liv. Kanske är det den förändringen någon ser i mig. Jag vet inte. Nästa gång någon säger ”Jag kände inte igen dig” ska jag istället för att le svara: ”Varför inte?”

afternoon-tea, tandläkarskräck och italienska influenser.

Trodde det skulle bli en hemsk dag när jag steg upp. Min nedre rygg var sjuk, jag skulle fixa ett hål vid tandläkaren vars andra namn är tortyr och lik andra så uppkommer en medfödd måndagsångest hos mig oberoende min verkliga jobb- och stressnivå. Att jag fick springa till tandläkaren tack vare min tidsoptimist och facebookberoende borde ha utgjort grunden för en dålig dag. När jag efter en timmes dreglande och med förlamat ansikte steg ut från hälsovårdscentralen kunde jag ändå bara le. Mina tänder var hela. Solen sken. Vad var det egentligen i bedövningen som fått mig så glad (hög?)?

Att jag under en halva dagen fick gå utan känsel och kontroll över ansiktsmuskulaturen var inte roligt, jag kände mig som en uppstoppad bäver. När kompisen över telefon undrade om jag hade druckit natten innan fick jag förklara att mitt sluddrande tal inte berodde på för många shottar utan för många bedövningsnålar.

Den enda down-perioden under dagen hade jag när jag insåg att jag inte fick tugga min lunch. Att jag skulle behöva haklapp för att äta yoghurt hade jag inte heller räknat med. Lyckligtvis har jag och min bostadsdelande vän har bakat italienska biscotti (typ torkade kex, men goda), nyttiga lingonsemlor och rågbröd som vi sen lyxade till en english afternoon-tea stund efter min italienska, när den hemska bedövningen släppt. Benissimo säger jag om den här dagen.

Molto benissimo primavista mascarpone mozzarella pasta pizza tutti a casa bona berlusconi.

soffor o saknad.

Söndagar är till för att ligga i soffa, läsa ovetenskapliga artiklar ( ”12 SAKER DU INTE VISSTE OM TRUE BLOOD-HUNKARNA visar mitt uppslag ifall nån är intresserad) och dricka något gott. Precis vad jag behövt efter denna vecka. Söndagar är rätt bra dagar, speciellt eftersom måndagar inte längre betyder arbete. Smaka på den, gamla arbetskamrater.

Tillbaka till soffan. I takt med mini-renoveringen av eriksgatan 2 B 25 fick vår kära soffa ett lyft. Soffan, som tidigare varit mer ett föremål för mina suckan över att något kan vara så fult har nu blivit min bästa vän. Fin är den dessutom, passar perfekt min kroppsform och en tröstande famn när andra famnar saknas. Det som är roligt med det hela är att jag nu ser framemot mina soff-stunder. Hur kan ett föremål som tidigare inte betydde något för mig plötsligt bli så kärt? Ett fenomen i sig själv.


Å andra sidan har jag också lagt märke till att avsaknaden på saker jag tagit för givet känns tufft. De ting jag alltid räknade med, och därför inte gav större betydelse åt så länge jag hade dem nära, känns så oerhört viktiga när de saknas. Ett tomrum skapas. Fyller det med annat, men det känns inte lika.


Idag fick jag tillbaks något jag inte sett ljuset av på ett år. En glad överraskning, men samtidigt krävande. Jag kan inte längre förvänta mig det, bara se hur länge det hålls nära. Som med mycket annat i livet så finns det där en stund, men väldigt få saker är eviga. Man ska ta vara på stunden och värna om det man har som ger livet mening, för det som finns hos dig idag kan likväl vara borta imorgon. (KLISCHEEEEE)

nära.

"Heidi?? hallåå, Heidi!??"
..."Va?"

Icke-närvarande trots fysisk närvaro. Ett av mina svagheter, erkänner jag. Tankarna flyger iväg och jag är på något helt annat ställe än i situationen jag i verkligheten befinner mig. Detta måste kännas så otroligt frustrerande för personen som pratar med mig. Jag vet själv hur det är och känner mig lite bättre till mods om att jag inte är den enda med denna svaghet. Att jag blivit medvetande om min tendens till icke-närvaro har gjort mig mer känslig för hur jag kan vara närvarande. För det är närvaro allt handlar om, i relationer i alla fall.

Inga ord eller handlingar kan betyda så mycket som en persons totala närvaro en svår tid i ens liv. De tider man känt sig som ensammast har inte varit när personers fysiska närvaro saknats, nej, mänskor finns alltid kring åtminstone mig. Ensammast känner man sig när ingen är nära. Nära, inte genom att säga de rätta sakerna, skapa de vackraste förhoppningarna för framtiden eller hålla hårdast om min hand. Nära genom att lyssna, finnas till, i vått och torrt. Att se mig.

Å från en stund av icke-närvarande närvarar jag mig nu till en närmare närvaro till mina närmaste. Håll dig nära mig. Tack.

åbo vecka 1 år 2

Jag vaknar av att trafiken susar utanför. Var är jag (inte i livet utan rent konkret, läs tidigare blogginlägg)? Åbo, inser jag i nästa stund.

Det tar en varm och välbehövd dusch innan jag kommer igång. Gårkvällens sökande efter feng och shui i en lägenhet som saknade förutom fungerande hiss både belysning, möblemang och ordning var inte det lättaste. Men vi skola icke misströsta oss: det är mycket bättre idag.

En kopp svart parisienne och fem äpplen fick bli mitt morgonmål. Idag skulle utföras storverk. En gigantisk tavla transporterades genom stad, tillsammans med mina 15 par skor, massverket kläder, prylar och en svart persienn (nej, jag menar inte en svart persian, utan en spjälgardin). Varför folk glodde på oss bestämde vi oss för att berodde på att vi var extra snygga idag, inte för att vi slog till dem med vår masstransport.

Dessutom skulle ett hem bli till idag. Ikea fick bli vår räddning på möblemang-fronten. Vår chaufför som inte tidigare kört till Ikea men som med två glada medpassagerares uppmuntran ( destovärre inte hjälp) kom dit efter bara två felsvängar trots GPS och således en stycken sight-seeing i Raisios ghetton. Hönsen inom oss kom till liv vid ingången: "chokladplatta för 40 cent, voi hyvä jumala!!!" Bör dessutom tillägga att vi var ytterst glada att några av det manliga könet inte var med oss, de skulle inte ha klarat oss en minut.

Det är kväll och jag och min underbara ( som har haft otrolig tålamod med mitt "njäää, inte riktit" när vi gått genom Åbos alla butiker) bostadskamrat har skapat ett mästerverk av ett kaos. SÅ känns det just nu. Lovely. Jag känner mig hemma.

Enjoy pictures, men obs! det är inte riktigt klart ännu (dekorationer, tavlor och annat livsviktigt saknas ännu. och du saknas.)